Norma Desmond

Min dystre vän Aldous Huxley och hans lika dystre vän George Orwell är mest kända för att de definierade dystopin (tillsammans med Samjatin så klart). Häromåret kom filmen V for Vendetta, tidigare ett smått fantastiskt seriealbum skrivet av Alan Moore. Hotet från Sovjet och deras totalitära idéer formade 1930-talets skildringar, utan Samjatin, ingen Orwell. Utan Orwell, ingen Moore.

V for Vendetta är en samtida klassiker, medveten om sina rötter, formad för vår tid. Vi befinner oss i ett England i en snar framtid. Alla medier kontrolleras av en totalitär regim , nyheter friseras, konstrueras för att på så sätt behålla sin makt. En framtid som är samtid i bland annat Nordkorea och USA (Fair and Balanced, jojo). Det enda partiet i filmen är smarta nog att inte ha partiet som avsändare utan man ger sken av en fri press.

Hur används champagnevispen?

Fråga: Har nyligen upptäckt vilket förtjusande litet redskap champagnevispen är! Då bubblorna i mousserande viner ofta känns alltför kraftiga, kanske särskillt i viner av sämre kvalitet, kan ett lätt vispande göra underverk. Undrar nu hurpass utbrett användandet är och i vilka sammanhang vispen med fördel brukas. Vill ju inte verka pompös...

Svar: Personer med smak och stil använder inte champagnevisp. Mitt råd till de kvinnor som kommer i besittning av en champagnevisp är att önska sig ett par sådana ytterligare och därefter gå till en skicklig juvelerare och beställa ett diadem av dessa vispar att använda på de frackmiddagar som tvivelsutan ingår i umgängeslivet för champagnevisparfolket.

Män som får champagnevispar kan med fördel låta göra något dekorativt av dem, exempelvis en trevlig liten bukett som ställs i lämplig bytta och då kan utgöra en prydnad för det blanka skrivbordet på kontoret.

Att använda vispen för att avlägsna bubblorna i champagne är enbart löjligt. Champagne har bubblor. Punkt.

Vill man inte ha bubblor i vinet utan ett icke mousserande sådant ska man avstå från att dricka champagne. Det går vanligen att få ett glas stilla vin istället. Eller vatten. Utan bubblor.

Vill man undvika att verka pompös rekommenderas därför att avstå från att vispa bort de bubblor som åstadkommits i vinet genom en hantverksmässig och komplicerad procedur i den karakteristiska champagneflaskan.

Ovanstående gäller äkta champagne och viner gjorda med méthode traditionelle.
Dricker man läskedrycker och liknade kan man använda vilken gaffel eller visp som helst för att vispa bubblor till eller från. Men det var ju inte detta frågan gällde.

Magdalena Ribbing

Ändå sedan min gamla vän Quentin Crisp vände sig om till mina vänner på en sjaskig bar i East Village och röt "Silence" i slutet av förra millentiet så har han varit paria. Men nu läser jag om hans självbiografi The Naked Civil Servant och jag förlåter honom. Jag gör det verkligen. Jag vill passa på att erkänna något som hauntat mig sedan dess. Det var jag som fäste det där Coronamärket på din svarta favorithatt, Q! Det var jag som gjorde det, fick dig att se ut som en bloody coronareklam. Förlåt mig. Och ni andra, läs boken. Finns i en tjusig rosa penguinutgåva. I min förstautgåva så läser jag: To my only friend miss Desmond. Love and Fuck from Quentin.

Transorna slår tillbaka! Jag är särskilt förtjust i bitmärket. Jag ska prata med Elizabeth om vi gemensamt kan donera lite juveler till dom små liven. Och betala juridiska kostnader. Jag vill ha mer!

TIll min stora förvåning blev jag nyligen erbjuden att bli schackpartner till en synnerligen vacker ung man som Rudy varit förälskad i sedan han gjorde The Young Rajah 1922. Jag har meddelat att jag besvarar frågan när jag återvänt från Amerika om ett par veckor.

Ska jag tänka Terantologen, Twin Peaks eller Chess?

I dagens DN skriver Kristoffer Poppius om min vän Evelyn Waugh och hur han var en av de första som skildrade klubblivet i 1930-talets London. Evelyn (vi är på förstanamnbasis) skriver i Vile Bodies "Maskeradpartyn, infödingspartyn, viktorianska partyn, grekiska partyn, Vilda västern-partyn, ryska partyn, cirkuspartyn, partyn där man skulle klä ut sig till nån annan, nästan-naken-partyn i St John's Wood, partyn i lägenheter och studios och hus och båtar och hotell, i väderkvarnar och badhus..."

Om jag bara så hade ledigt i två dagar så rusade jag över Atlanten för att vara med. Det var sannerligen gudomliga fester.

Boken kan du köpa här eller kanske här.

Många hävdar att de har det ultimata receptet på en Tom Collins, denna härliga uråldriga drink från när förra seklet var ungt. Jag hävdar bestämt att mätglas är för analt för mig och ger er därmed detta recept att följa slaviskt.

En stor skvätt gin skakas med en skvätt färskpressad citron och lite florsocker. Kyl ett high ballglas med is, häll upp mixen och fyll på med sodavatten.

En modern sommarversion från restaurang Landet vid Telefonplan inkluderar även hallonpuré och två andra för mig okända spritsorter. Vågar jag gissa på någon hallonlikör och Cointreau?

Min vän F Scott Fitzgerald rekommenderar följande drinkar till sociala tillställningar: Gimlet, Manhattan, Tom Collins, Harvey Wallbanger, Rusty Nail, Whiskey Sour och alla typer av champagnedrinkar.

För er som har dålig koll på The Roaring Twenties så bör ni läsa hans två romaner The Great Gatsby och The Beautiful and Damned. Och min självbiografi där jag tyvärr utelämnat de mest skandalösa berättelserna men det är ändå en ärlig skildring av The Silent Days.

I Aftonbladet så kan man läsa om alkoholersättning. Alla fördelar med alkohol men inga nackdelar sägs det. Bushadministrationen tycker det verkar intressant vilket gör mig misstänksam. För vad är fördelar enligt Bush?

Nej, jag ska nog omgående låta min betjänt handla ett par dussin lådor Pol Roger och bjuda mina närmsta 100 vänner på fest.

Långt innan Gaultier, Pierre & Gilles och Genet så fanns Herman Meville och hans enastående novell Billy Budd, sailor. Den första homoerotiska matroshjälten i litteraturen? Rätta mig gärna. Hur som helst spenderar jag dagarna åt att sippa Pol Roger och läsa om hur Meville gottar sig i matrosens skönhet och beskriver hur hans kollegor kallar honom "Beauty".

Mevilles änka gömde så klart det halvfärdiga manuskriptet, det kunde ju tolkas att han var en sodomit. För er som känner igen namnet Meville så kan jag ju läxa upp er genom att avslöja att det var han som skrev Moby Dick. Sätt gärna titeln i relation till vad jag skrivit ovan.

Är det någon som sett en kopia av min film Madame Sans-Gêne? Jag har inte sett den sedan den amerikanska premiären 1925. Slotten! Juvelerna! Min prestation! Jag vill tacka alla för det överväldigande välkomnandet tillbaka till America 1925, ni visade det jag redan visste, att jag är en stjärna. Men samtidigt var det den mest sorgliga kvällen i mitt liv. Jag var bara 26 år. Where do I go from here?

Med lättnad fick jag nyligen veta att min favoritfilm med Rudy Valentino Beyond the Rocks från 1922 har återfunnits i Holland av en privat samlare. Man kan inte lita på Hollywood. Det är vad jag alltid har hävdat. Åh, Europa.

Enligt TV4-meterologen Anders Nylynd så har kvinnor två könsorgan, vaginan och brösten (eller blir det då tre?). Mannen har ett, snorren och det är därför ok att presentera vädret i badshorts. Men inte ha den dåliga smaken att visa magen i skittidningen Slitz som Tone Bekkestad.

Jag tror bestämt att Anders Nylund borde sluta visa sin isterbuk i TV OCH sluta ha Papphammar som meterologisk förebild. Jag förstår plötsligt var Anders förvirring kring könsorgan kommer ifrån.

Mor sa att jag föddes med ett könsorgan. The Angel of America har åtta vaginor.

Skrockandes har jag nu tagit mig genom Katharine Hepburns The Making of the African Queen: Or How I Went to Africa With Bogart, Bacall and Huston and Almost Lost My Mind och Quentin Crips How to have a life-style.

Katharine må varit bara barnet när jag hade min första hit och lille Quentin var sannerligen inte född men vad gör det?

Båda beskriver stil, den första hur man har en och försöker upprätthålla den i Afrikas djungel under en filminspelning på 50-talet. Den andra är mer en handbok i hur man förfinar den man redan har. Stil skaffar man sig inte, antingen har man den eller så har man den inte. Jag däremot, jag har inte stil. Jag ÄR stil.

Vill bara meddela att mina vänner Rudolph Valentino, Montgomery Clift och Mae West roterar i sina gravar efter beskedet att homofoben, sexisten och "författaren" Jan Guillou ska inledningstala på Stockholm Pride i sommar. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ska jag gråta så anställer jag en massa grekiska gråterskor som gör det åt mig. Man blir så rödögd av det.